MRIMTTSSON

Varför feminism är så jävla fantastiskt!

Kategori:

Jag har varit i london i två veckor på tisdag, det går sakta framåt. På söndag har jag provjobb som jag hoppas på att få och förhoppningsvis får Axel jobb i veckan så vi kan skaffa en lägenhet utan att behöva betala flera månaders hyra i förväg. Än så länge bor vi på ett hostel i Arsenal. Det är inte så farligt som jag trodde, men att ständigt sova med 9 andra och vara omgiven av ett 50-tal kända som okända människor i hostlet är påfrestande. 
 
En sak jag märkt av speciellt denna veckan är hur kvinnor och män beter sig olika. Som att alla killar på väg till duschen går iförd endast handduk och sover i kalsonger, medan tjejer sover i pyjamas, trots att rummen kan bli bajsvarma under, natten och inte alls är lika bekväma med att strutta runt i en handduk. Jag blir så jävla trött på att det ska vara så. Varför kan inte en kropp bara var en kropp? Varför kan inte jag också sova endast iförd trosor och slippa svettas? Varför ska alla kvinnor få klä sig upp från föttern till halsen och svettas som en gris för att man inte vill ge någon sexuell anspelning?
 
 
Första veckan sov jag i linne och pyjamas, men kände mig lite uttittad av speciellt en man (som i och för sig drog efter någon dag) varje gång jag pratade med honom. Se mig i ögonen inte mina bröst som råkar ha lite mer fett i sig än dina ditt kukhuvud. Istället för att säga det tog jag på mig en långarmad och blev varm likt helvetet själv tills jag tog av mig byxorna. Det är min bästa sovklädsel hittils långarmad och trosor, dock springer jag inte runt iförd endast trosor utan tar alltid på mig byxor. Nog om min sovklädsel, haha.
 
 
 
 
När den manliga blicken ständigt är närvarande, oavsett om man bryr sig om den eller ej så tär det på psyket. Jag har alltid varit medveten om och hämmats av patriarkatet, men aldrig har jag sett det så klart. De patriarkala strukturerna är närvarande i alla människors liv konstant oavsett var man är. Det är därför det är så viktigt att ha en fri-zon. Mitt gömmundan är mitt hem, där jag kan vara mig själv utan att bli ifrågasatt eller någon tar sig rätten att kommentera min kropp. Men på ett hostel finns inte fri-zonen. När man ska passera matsalen och sätt sig vid ett bord eller går till Sainsbury's för att köpa nektariner följs en steg med ett antal blickar. Eller när en av receptionisterna ska förklara en målaridé han ville jag skulle prova att måla, lägger han helt naturligt utan att reflektera sin hand på min midja. Det var kanske bara en liten oskyldig hand på en ännu oskyldigare midja, men vem fan har sagt att jag är okej med att denna främling rör mina veck?
 
 
 
 
Kvinnans kropp är inte hennes egendom och jag känner hur jag är så trött på det. Jag är trött på hur ett par italenska tjejer utfärdar patriarkalt förtryck mot mig eller hur de blir stereotypen för The Male Gaze. Jag är trött på folk tror att tjejer och killar inte bara kan vara kompisar. Att Axel ska kunna promenera runt hur han vill, medan jag kan gå och fundera på om den där mannen jag möter på väg hem från Sainsbury's ska säga något opassande eller liknande. Så är det inte endast i London, Storbritanninen, utan Sverige och resten av världen har lika stor del av de patriarkala strukturerna. 
 
 
 
Utan min fri-zon eller vänner som kan dela med sig av sina liknande situationer känner jag mig ganska ensam. Men min feminism är inget jag mår sämre av, den stärker mig. Feminism är inget man kan stänga av utan en form av kunskapsnivå. Det är också en gemenskap. Systrarskapet är ett av de finaste sakerna man kan ha. När jag kommer på mig själv att skuld belägga mig för något en misogynist mänsvin gjort mot mig eller bara gjort mot någon av mina medsystrar (vilket inkluderar de italenska brudarna) har jag systrarskapet som ger mig kraft att stå ut och i vissa fall säga ifrån. Feminism har alltid varit en närvarande kraft. I grundskolan kunde jag skämmas för att jag inte kunde sluta se från ett feministiskt perspektiv, men feminism har gjort mig så jävla stark och får mig att förstå hur jävla grym jag är oavsett om jag är attraktiv för någon överhuvudtaget. Jag är mer än en kropp. Jag är mer än värdet av en kommentar, blick eller hand kan någonsin åstakomma. Jag är kvinna. Jag bestämmer över min egen kropp. Jag är min egen person.
 
 
 
Klä dig hur du vill, ha sex för din egen skull, ät vad du vill, gör vad du känner för! FUCK PATRIAKTATET.
 
 
 
 
 

London calling

Kategori:

 
Här sitter jag som den lilla spättan jag är, rödflammig och svartklädd helt ovetande matchande min kaffekopp. Vädret är skitdåligt, men det gör inget för jag kan ändå inte gå ut eftersom jag måste:
- Skriva engelskt CV på engelskt vis
- Kopiera a hell of massa cvs
- Fetta in min trogna doc's så de kan fortsätta vara mina dedikerade följeslagare
- Packa ner mina kläder och framförällt klara att välja ut vad jag ska ta med.
- Böcker, Pennor, målargrejer ska också med.
- Ta en sista kopp te med mitt t-landa crew (eller så dricker vi upp mina 5 öl).
- Måste tvätt också och komma på vad som behövs köpas på maxi before I leave.
Hm... Hade inte tänkt skriva allt jag behöver göra, även om det är mer. Jaja what evzzzz. Jag flyttar ju om mindre än 24 h så folk får allt ta't.
 
Andra saker som hänt är att jag upptäckt en jättegod köp pizza som jag utlovade Oskar att få smaka en torsdags han var här. Men jag hade glömt nycklarna så vi köpte glass och betraktade 13-åringar som fiskade och skrek av glädje i den ljusaste av den ljusaste skrikfalsett. Good times huh?! 
Sen åt jag pizzan när jag kom hem. Mycket god, 5/5.
 
 
 
 
WOW så god att man kan äta den utan händer!
 
Tänk förra året vid denna tiden så hade jag varit hemma från NY i en vecka och skulle med mitt nya solblekta hår gå ut det sista året i skolan. En sådan skillnad. Jag har tänkte en del på hur konstigt förändring det är när man inte har någon skyldighet att gå i skolan eller jobb etc. Och nu när jag flyttar så flyttar jag även ifrån mitt skyddsnät dvs ett tak över huvudet, någon som försörjer mig och möjligheten att krypa upp i mammas knä medan hon ser på sitt favorit program top gear eller någon mord-cis-aktig serie antigen amerikansk eller brittisk. Det gör mig livrädd och att jag bortser från allt fantastikt jag kanske kommer uppleva. Men igår kväll när jag låg och hade lite panik, lättade den ångesten och glädjen jag känt inför London kom tillbaka. Det gör inte så mycket hur det går för jag har fantastiska människor här hemma, eller oavsett stad, land, världsdel. 
 
Efter NY:
 
Skoltrött innan skolan börjat med andra ord, halvt avdankad.
 
 Nu:
 
Och efter dess visdoms ord så kommer en vacker bild som jag fann i min computaaah för att späda på ännu mer av min narcissism och vara en del av min generation-ego, även må hända min framtida CV bild, vem vet.
 
 
FRAMTILLS VI HÖRS IGEN, lova mig att....